Vad jag gör en lördagkväll?

Efter en lång dag på jobbet så hamnar jag i tevesoffan. Inget vidare utbud så jag hamnar på kunskapskanalen och tittar på en dokumentär om kvinnliga skönhetsideal jorden runt.

Helt enkelt fascinerande! Allt från fröken SkakaRumpa i Brasiliens huvudstad till kroppsmålade indianer i det djupaste amazonas. Och jag blir brydd, rörd, förfärad och så lite rörd igen.

Den där täta gemenskapen i en by, där man har dans naturligt. En hälsningsdans? En fira att puberteten har inträtt-dans. Och alla barn lär sig detta och imiterar de vuxna från tidig ålder. Gemenskap. Tillhörighet. Självklarhet.

Och ändå under ytan kan jag såklart ana inskränkthet och översitteri i alla fina traditioner. Politik. Sen blir jag tagen igen och tycker det är helt fantastiskt. Om ni förstår mig rätt.

Jag älskar liksom min egen självständighet och frihet. Att jag inte förutsätts fira alla lördagkvällar med familjen eller en särskild grupp där jag har en särskild plats. Jag tycker friheten och individualismen är toppen. Men samtidigt som en total motsats så är jag biologiskt en social varelse som önskar tillhörighet och familj och här får man verkligen se i indianbyn det där täta, traditionsrika, självklara.

Och den där fascinationen över kroppsmålning, symboler, riter som binder i hopa ännu mer. Det är så starkt. Ett gäng unga män blir utskickade i skogen för att samla bär som sedan det utvinns färg till att smycka sin kropp. Sedan måla kropparna tillsammans, att försiktigt utföra gamla rörelser och rita speciella mönster, göra sig fina för att fira. Fira att en ung flicka blivit kvinna.

Jag är i och för sig ganska glad att jag inte är den där kvinnan. 🙂 Men ändå. Lite avundsjuk på den självklara och fantastiska tillhörigheten.

Det är vad jag sysslar med ikväll. Och äter lite chips. Fy på mig.  What you do?