Ikväll är det kallt.

Och jag menar jättekallt och det blåser.

Det är säkert triljarders kallare i Norrland men inget är så kallt som skånsk kyla så det så. 🙂 När det blåser.

Idag har jag varit ledig och tanken var att göra diverse olika stordåd i hemmet. Men varför då när det går lika bra att strunta i det? En sån dag. Som bara flyter och försvinner alldeles för fort, som när man tar en eftermiddagslur som råkar bli ett par timmars underbart vilande. Som när man fikar med en trevlig nyfunnen vän i ett par timmar. En sån där trots allt hellyckad dag.

Nu önskar jag bara att jag hade en till. Ledig:)

Godkväll! Förlåt min frånvaro men jag har söndagslyxat och varit på bio. Hobbit 2 och inte förrän efteråt fick jag berättat för mig att det är Mikael Persbrant till höger brevid…eh…Gandalf.

Nu när jag tänker efter så kommer jag nog i håg att jag läst om det för länge sedan. Kul och bra jobbat Micke. 🙂 Filmen var lång och fantastiska miljöer, bortsett från spindlarna och jag såg den i Hörby på Metropol som är en riktigt gammal biograf och precis återinvigd.

Annars så är det bara bra och Misemannen har äntligen lärt sig kattluckan åt båda hållen. Tack för det snön. Nu blir det en bloggenad och så kanske jag ska leka lite till med min printer. Teknik kan vara roligt också – tydligen.

Trevlig kväll♥

Jag hjälper till. Faktiskt. Mjurrrr. På mitt sätt. Matte är tråkig och en maskin har intagit skrivbordet. Det bullrar och prasslar. Matte prasslar också och fräser lite när hennes utskrifter blir randiga. Alltså mina öron blir randiga av detta. Kan man få lite lugn och ro tack? Eller ska jag behöva ta datorn i besittning? Hmmm? Mjaaaa. Njuuuuuu. Mmmm. Nu kliar hon mig! Ah! Där! Purhhhhr. Åh. Det är bra att min taktik fungerar, hehe. So long catlovers!

Efter en lång dag på jobbet så hamnar jag i tevesoffan. Inget vidare utbud så jag hamnar på kunskapskanalen och tittar på en dokumentär om kvinnliga skönhetsideal jorden runt.

Helt enkelt fascinerande! Allt från fröken SkakaRumpa i Brasiliens huvudstad till kroppsmålade indianer i det djupaste amazonas. Och jag blir brydd, rörd, förfärad och så lite rörd igen.

Den där täta gemenskapen i en by, där man har dans naturligt. En hälsningsdans? En fira att puberteten har inträtt-dans. Och alla barn lär sig detta och imiterar de vuxna från tidig ålder. Gemenskap. Tillhörighet. Självklarhet.

Och ändå under ytan kan jag såklart ana inskränkthet och översitteri i alla fina traditioner. Politik. Sen blir jag tagen igen och tycker det är helt fantastiskt. Om ni förstår mig rätt.

Jag älskar liksom min egen självständighet och frihet. Att jag inte förutsätts fira alla lördagkvällar med familjen eller en särskild grupp där jag har en särskild plats. Jag tycker friheten och individualismen är toppen. Men samtidigt som en total motsats så är jag biologiskt en social varelse som önskar tillhörighet och familj och här får man verkligen se i indianbyn det där täta, traditionsrika, självklara.

Och den där fascinationen över kroppsmålning, symboler, riter som binder i hopa ännu mer. Det är så starkt. Ett gäng unga män blir utskickade i skogen för att samla bär som sedan det utvinns färg till att smycka sin kropp. Sedan måla kropparna tillsammans, att försiktigt utföra gamla rörelser och rita speciella mönster, göra sig fina för att fira. Fira att en ung flicka blivit kvinna.

Jag är i och för sig ganska glad att jag inte är den där kvinnan. 🙂 Men ändå. Lite avundsjuk på den självklara och fantastiska tillhörigheten.

Det är vad jag sysslar med ikväll. Och äter lite chips. Fy på mig.  What you do?