Hej Darlingar,

Jag skrev det här som ett privat inlägg till mig själv. Det går att göra så rent tekniskt i bloggen men så tänkte jag att äsch vaddå. Det kan jag nog ändå publicera. Så här är det. Ett inlägg om sorg och sorghantering och framtidstro. ♥

♥

Jag pendlar. Mellan besvikelse och sorg. Hopp och framtid. Någonstans på mitten tuggar jag. Tuggtugg.

Det enklaste är ju att förlåta, glömma och gå vidare. Men då hinner jag inte sörja utan förtränger bara. Går vidare. Stoppar undan.

Sorgen gör ont. Jag vill nog gärna gå vidare och glömma bort den. Men då poppar den upp i annan form. Som spänning, trötthet och irritation, sjukdom i själen.

Jag måste få ge den lite tid. Att gråta ut den. Utan att fastna just där. Jag är rädd för det. Att fastna. Att drypa av tårar och självömkan tills jag glömt allt annat som är fint i livet. Jag är rädd att jag skapar mig en borg, ett fängelse som jag byggt själv. Att jag fastnar i bilden av mig själv som en övergiven, utanförmänniska. Någon som det är fel på. Ordentligt fel.

Jag är rädd för att sörja helt enkelt.

Istället använder jag mig av pysmetoden. Jag låter lite pysa ut då och då. Lättar på trycket. Skyller tacksamt på pms som hjälper till att öppna ventilen till det låsta. Känner hur det lättar lite och sen att jag måste stänga igen dörren snabbt innan livet stannat mitt på ett övergångsställe.

Det är ju ett sätt det också. Att långsamt ta sig uppför en trappa. Med dålig kondition och ett steg i taget. Uppåt, framåt.

Mitt i allt. Så är jag en glad skit. 🙂 Tack och lov. Mitt i allt pågår livet och jag har en fast beslutsamhet att delta. Att simma mitt i strömmen. Att göra. Att vara mig själv.

Jag får punktering mellanåt bara.